Jag försöker ta cykeln till jobbet så ofta det går och när jag har tid även lägga på en extravända på hemvägen. Idag hämtade maken dottern så jag hade ingen tid att passa och därmed bestämde jag mig redan i morse för att göra slag i saken och cykla en omväg hem. Sagt och gjort, jag gav mig iväg i motsatt riktning från skolan, alltså söderut istället för norrut som är hemåt. Sen trampade jag på egentligen mest på måfå. Ner på stan först, och vände styret mot mamma därifrån. Hemma hos henne upptäckte jag att det var tomt, så jag ringde och fick höra att hon var hemma hos mig – ombytt kan man säga. Vidare därifrån ut mot landet, via ett industriområde. Det gick undan, det gick lätt och det var nästan till och med roligt!

Väl hemma igen var jag förstås ivrig att se hur långt det hade blivit. Förra fredagen hade jag trampat en mil och då kändes det på ett sätt längre men jag hoppades att det idag skulle vara lika långt i alla fall. Glad blev jag alltså när jag mätte det till lite drygt 13 km. Jag är nöjd med mitt motionspass och förstås nöjd med mig själv!

När dottern var till sjukhuset och träffade läkare sist, när vi fick absensepilepsin konstaterad, blev provtagningen ett trauma utan dess like. För fyra år sedan hade maken Hepatit A och då skulle dottern både provtagas och vaccineras, och med allt som var runt omkring blev det bara för mycket. Efter det sitter sprut- och stickskräcken som en smäck. Den här gången hos läkaren eskalerade rädslan till panik, hon slogs bokstavligt talat för sitt liv. Vad uselt eländig man känner sig som förälder när det käraste man har vrålar och slåss, helt utom sig av ren och skär skräck, och man fortsätter att hålla i henne. Till och med hålla hårdare…

Läkaren såg och agerade; ”Jag skriver remiss till lekterapi, så där ska hon inte behöva ha det!”

Sagt och gjort, idag var vi där för första gången. Ingen av oss visste egentligen vad det innebar så vi var förväntansfulla när vi gick dit. Dottern orolig också, trots försäkringar om att inga stick skulle utdelas på henne. Hon fick gå runt och titta lite, och fastnade genast vid sjukhussängen där det fanns dockor och en hel provtagningsvagn med sprutor, dropputrustning, provtagningsrör mm. Där satt de, dottern och den personal som tog hand om henne, och hon lekte och fixade. Gav sprutor, tog blodprov både i arm och armveck på dockan, satte dropp och plåstrade om efter konstens alla regler. Frågade och grejade, funderade och berättade om sina egna upplevelser. Hon kunde till och med väldigt sakligt återberätta vad som hade hänt, att hon inte visste om sticket gjort ont för hon var så hårt fasthållen eftersom hon var så skräckslagen. Det kallar jag självinsikt hos en 9-åring!

När det efter 45 minuter var dags för oss att gå, med löfte att få komma dit både före och efter nästa läkarbesök, utbrast dottern: ”Men jag trodde att man skulle få leka också!” Dit kommer hon utan tvekan att längta tillbaka och det känns som bomull runt mammahjärtat!

Varför är det så svårt att skriva något? Jag tänker ofta att jag ska, och lika ofta om vad, men så blir det liksom inget av det…

Jag kämpar på med vikten. Den är mindre rolig än på mycket, mycket länge. Att för mig, med mitt ätbeteende, äta fritt i fyra månader är inget bra påhitt. Det har varit ack så gott under tiden, men det sura och tunga som kommer efter är inte att leka med. Från i maj har jag tuggat på mig inte mindre än 12 kg och det suger, milt talat. Jag får tacka och ta emot brittsommaren vi njuter av, för ärligt – jag har inte ett enda par långbyxor jag får på mig. Bra jobbat, typ…

På jobbet däremot är det smekmånad! Aldrig förr har det varit så roligt, och då ska man minnas att jag alltid trivs med mitt jobb. Jag mår bra i alla mina grupper. Jag är taggad att forma dessa nya små vilsna sjuor till mogna lugna trygga nior om ett par år. Vi har fått en rolig (om än mycket vimsig – som dessa små 13-åringar alltid är) grupp att arbeta med. Det bådar mycket gott för framtiden!

På pappafronten går vi mot årsdag. Det känns svårt förstås, att veta att det nu gått ett helt år sedan jag sist såg honom. Visserligen var han mycket svårt sjuk de sista dagarna. Talade knappt alls och sov säkert 22 timmar per dygn, men de stunder vi fick tillsammans när han var ”där” så visade han glimtar av sig själv. Pappa i mycket koncentrerad form på ett sätt. Varje ord, varje gest, varje rörelse så viktig. Alla finns kvar i mig, jag plockar fram och tänker på dem ofta. Ett exempel är när jag fällde upp huvudänden på hans säng. Jag fipplade och fumlade med knapparna, tryckte alltid fel först så han fick åka lite jojo upp och ner innan jag hittade rätt. När jag slutligen stannade och frågade om det kändes bra förväntade jag mig en nickning; talet var ju borta. Då svarade han, som så många många många många gånger förr: ”Bi ba” (som förstås betyder ”Det blir bra så”) Denna kortform som vi använt i hela mitt liv och han förmodligen längre än så – det var tillräckligt kort för att då få fram som svar. Två små ord, fyra bokstäver – men tonen de sades med och blicken efteråt gör att jag vet hur mycket de betydde.

Sådana minnen finns här, och de förstärks och kommer nära nu när vi snart ska knyta ihop årssäcken. Jag saknar inte oron från förra hösten det minsta lilla. Jag kan istället vara barnsligt tacksam att jag inte bär den längre. Men jag saknar min pappa. Jag saknar dotterns morfar. Jag saknar honom i alla de relationer han delade med andra. Det är så mycket som fattas oss…

Bra eller dåligt? Kan man överhuvudtaget få/utsättas för det?

Jodå, det hände i alla fall mig i morse… Regnet öste ner när jag skulle till jobbet. Börjar inte mina lektioner förrän efter 10 på onsdagar så jag har gott om tid på mig – tack och lov skulle det visa sig! Gick ut till bilen ca 40 minuter innan första lektionen (det tar max 10 minuter att köra). Regnet öser verkligen ner så jag måste ha paraply den yttepyttelilla biten till bilen. Jag har ju en ”spännande” bil – som bara startar när den själv känner för det och idag, ja då kände den för det – inte…. Ingen vet varför den gör som den gör eller varför den gör det när den gör det. Men *peppar peppar* efter sommaren har den startat när jag har behövt den.

Men inte i morse…

Jag väntade, det brukar hjälpa. Det är något elektriskt som ska starta, så pass har jag förstått när maken förklarat och letat anledningen. Idag hjälpte det inte att vänta. Regnet öste ner, har jag förresten nämnt det? Ibland hjälper det att byta nyckel så jag smet in snabbt snabbt och bytte. Provade igen – men icke. Det var bara att kapitulera, bege sig in igen för att gräva fram regnkläder och ställa sig in på en cykeltur. Vad händer?

När jag öppnar ytterdörren för att gå in tokgalentjuter det i hela huset – larmet har gått…!! ”Hjälp, undra hur länge det har tjutit? Är securitas runt hörnet? Vad är koden, VAD ÄR KODEN!? Vilket telefonnummer är det för att kalla tillbaka larmet?” Det blev ”aningen” rörigt… Jag hade totalt glömt bort larmet när jag stack in handen och bytte bilnyckel.

Hittade i alla fall numret, ringde och försökte svara på telefonistens kodfrågor samtidigt som jag stod på huvudet i förrådet letandes regnkläder. Det började bli tight om tid för att hinna. Regnjacka, regnbyxor, stövlar, keps. Ok. ”Cykelnyckel – VART HAR JAG GJORT AV DEN?! Just ja, den sitter ju på nyckelknippan…” In i garaget, ut med cykeln, ner med garageporten, leta leta nyckel igen, den var slängd i cykelkorgen – ett tydligt tecken på stress hos mig är när jag hinner tappa bort nycklarna fler gånger än jag behöver dem.

Nåväl, upp på cykeln och så iväg, toktrampande. När värsta stressen runnit av (jag cyklade nog ifrån den som jag trampade) upptäcker jag att det faktiskt är skönt att cykla i spöregn. Jag är ju klädd för det; regnkläder, keps, huvan uppdragen över kepsen och gummistövlar på fötterna. Enda tokiga är att jag inte hade hjälm för den går inte in under huvan på jackan, men jag bestämde mig så där klämkäckt för att låta bli att köra omkull just idag. Väl på skolan var jag bara ett stort leende när jag totalt drypande kom in i korridoren och mötte mina tonåringar: ”Jag har testat mina regnkläder inför hajken (vi ska ut torsdag-lördag och bo i tält) och vet ni, de fungerar!” De tittade på mig som om jag hade en skruv lös – och det kanske jag har, men så mycket roligare i så fall!! Så visst, ofrivillig motion fick jag – och det var skönt! På hemvägen hade det till och med slutat regna… (ps. bilden är förstås inte från min cykeltur – den har jag lånat från Sundsvalls tidning)

Nu är det konstaterat; dottern har det inlägget heter. Hennes avstängningar är inte påhittade, egenframkallade eller något sådant som vi ev ibland också har trott, utan de finns där som små avstängningar i hjärnan. Hon ska medicineras. Oj, vad det känns dubbelt! Jättebra att ha fått en diagnos att förhålla sig till. Verkligen! Men mammahjärtat smulas sönder, det ska ju inte vara något ”fel” med mitt barn. Biverkningar hit, medicinväljning dit, upptrappning att förstå och följa… Ja, det är något nytt som tar vid utan tvekan. Jag mantrar min väninnas mammas kloka ord; ”Jag tar sen sen”. Jag ska inte ta ut oron över eventuella jobbiga biverkningar nu, utan om de kommer tar vi det då. Vitsen med medicin är ju att dottern ska bli hjälpt av den. Detta mantrar jag också.

Men som om detta inte vore nog så skulle ju ett blodprov tas på dottern idag också vid läkarbesöket. Efter makens hepatit för några år sedan, när det var provtagning och vaccinering högt och lågt, sitter skräcken för att bli stucken som gjuten. Och idag var den värre än någonsin. Jag vet inte hur länge vi höll på, men jag är totalt utpumpad både fysiskt men framför allt psykiskt. Man mår inte bra av att galenhålla sitt vrålande, sparkande, panikslagna barn… vilket till slut var det enda som gick att göra. Hon kunde inte lugna sig. Det enda goda som kom ut av det är att vi nu ska få gå på lekterapi för så här kan vi inte ha det…

Nu iväg mot jobbet. Jag har  ju 26 nya tonåringar att lära känna också, men om det får jag blogga en annan gång!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag har en blogg! Det hade jag minsann nästan glömt… Ska kanske ta tag i att skriva lite här också. Snart!

Idag packar vi husvagnen. Vimmerby och norra Öland har vi planerat – men vi har ju husvagn så vi kan ju ändra oss om vi får för oss det…

Tar och klipper in Euskefeurats text om husvagnsliv bland ”äventyrslystna” pite-bor: (…orten Jävre som nämns är en by strax söder om Piteå, ska alltså inte sammanblandas med Gävle som ligger kolossalt långt söderut i jämförelse!)

HUSVAGNSBLUES

Till semestern ifjol – sa jag till Rut
Nu packar vi husvagn – o far söderut
Kuskar omkring – en så där fjorton dar
Helt utan mål – bara flackar o far
Vägen får ta oss – precis vart den vill
Om vädret är bra – ligger vi still
Helt utan plikter – helt utan krav
Lämnar vi Pite och så ger vi oss av

Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far
Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far
Utan att veta vad man saknar
vet man heller aldrig vad man faktiskt har

Så jag lastade grillen – T-gul och kol
Pumpade däcken – Fyllde gasol
Rut fyllde mat – i skåpar o kyl
Ungarna kom – med pryl efter pryl
Pennor o block – pyssel o knåp
Gummimadrass – spel o cyklop
Radiostyrd bil – badmintonrack
Sen låste vi dörren o koppla o stack

Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far…

Vi anträdde färden, därute låg värden o vänta
Där låg Höga Kusten o om bara lusten föll på
kunde vi alltid svänga förbi Nordinggrå
för att sen åka vidare ner emot Siljan
om vi hade viljan så kunde vi häcka en vecka i Rättvik
o sedan måhända en vända i Värmland
o sen kanske fara förbi faster Klara
i Kinna o sen kanske hinna förbi Ullared
för att shoppa o sen kanske hoppa
på färjan som kör över till Helsingör
eller strunta i de o i stället bege
oss nån helt annanstans ja det fanns
inga planer o invanda vaner
det enda som styrde oss
var fantasin och en liten rutin
som att bilen behövde bensin

Vi stanna i Jävre – o fyllde vår tank
Därute låg fjärden – alldeles blank
Då sa Eva-Lena – precis som det var
”Nog är den som vacker den hembygd vi har”
”Kan inte vi boka en husvagnsplats
på Pite Havsbad” – undra då Mats
Rut hon höll med – och tyckte som dom
Själv blev jag glad och så vände vi om

Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far…
Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far…

Text: Ronny Eriksson
Musik: Ronny Eriksson

Haha, den rubriken kan ju ge associationer kanske…?!

Make, dotter och jag har varit på en liten minisemester i Siljansbygden på hemväg från mamma. Vi var bland annat i Dalhalla för att lyssna på Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen. Det var bra – det är bra när de uppträder, och det var roligt att se Dalhalla – jag hade aldrig varit där innan – men den arenan är för stor för ett sådant band, man ska sitta nära när de uppträder och det gör man ju inte där…

Hur som helst, vi kom hem nöjda, men jag kände att jag ändå inte hade sett bandet live, kändes mer som något jag sett på TV. Och jag visste att de skulle vara i grannstaden dagen därpå, igår alltså. Syrran hakade på min förfrågan på facebook om sällskap (och till saken hör att jag inte hade tid då jag har ett kalas att förbereda idag – återkommer till det). Men jag ville ville åka och gjorde det! Regnet stod som spön i backen i bilen på väg dit, men ju närmare vi kom desto ljusare på himlen. Yes! Tänkte lämna regnbyxorna i bilen men syrran hade en större väska med så hon fick plats med dem där. Det var tur kan jag säga…

Efter en timme b o k s t a v l i g e n öppnade sig himlen!! Jag menar verkligen bokstavligen!!! Vi drog snabbt på våra regnkläder och satt kvar. Varför? För det som pågick på scenen var magi!! Alla andra, utom jag, syrran och en tjej till som hade satt sig bredvid oss – längst fram förstås – kröp in under tak som fanns lite längre ifrån. Men vi satt kvar. Vi hade ju regnkläder och vi är inte gjorda av socker. Bandet verkade trivas och de bjöd på sig själva alldeles kolossalt mycket mer än vad jag sett bara 2 dagar tidigare i Dalhalla. Det var så roligt!!

Sen blev det paus och hade inte den här tjejen som satt sig bredvid oss sagt att vi ju ändå var så blöta det gick att bli hade syrran och jag förmodligen krupit in under tak då – nu valde vi att sitta kvar i stället. Det rann vatten längs med ryggen, det rann in i behån och ner över magen, och då hade jag ändå ett splitternytt regnställ så ni kan förstå att det öste ner!! Ja, man får tycka att vi är lite galna men det var roligt! Tjejen vi satt med visade sig dessutom vara i trakten för att titta på islandshäst-SM som går på Strömsholm nu (stackars ryttare, stackars arrangörer! -hästarna bryr sig föga) så vi hade en hel del gemensamt. Pratade hela pausen, som var lång, och när bandet kom in igen kommenterade de oss, att vi var tappra!

Så fortsatte de och körde även några extranummer, och regnet fortsatte och fortsatte… De avslutade med att tacka alla för deltagande i Köping Water Festival!

Sen körde vi hem – efter att först ha skrattat så vi grät åt att syrran tippade av bänken när vi skulle gå. Jag var dyngsur inifrån och ut, hela vägen igenom… Och egentligen hade jag ju inte haft tid att åka alls, för jag skulle förbereda kalas tills idag. Kom hem strax före midnatt, då hade maken bakat sockerkaksbotten till tårtan men den skulle fyllas, och vad gör man mitt i natten? Jo, provar en ny tårtfyllning förstås! Som skulle kokas ihop – och som inte tjocknade!! Klockan gick och gick och gick. Maken och jag gruffade först men sen bara skrattade vi… Kletigare tårtfyllning har aldrig skådats! Hann också med att baka kladdkakemuffins och planera middagen för alla gästerna.

För idag fyller älskade fantastiska dottern 9 år!! Den här tiden för 9 år sedan hade man kämpat med att sätta blodtrycksnål i armen på mig, vilket misslyckats. Sedan ryggbedövning, vilken  också misslyckades, så runt 10.30 sövdes jag och kl 10.44 föddes den minsta lilla bebis jag sett – 1564 g och 41 cm ren kärlek. Inget är sig likt sedan dess och jag kan inte förstå att jag någonsin levt utan henne, samtidigt som jag inte kan förstå att det gått nio år. Tiden är ett märkligt fenomen!!

Men nu ska här förberedas klart inför kalasandet. Vi blir ca 20 personer och idag blir det till att häcka inomhus – för blöt, det blev jag så det räckte igår!!

Lördag den 2 juli 1994 kl 15.00 började klockorna ringa i Helena Elisabeth kyrka på Gammlia i Umeå. Kyrkan var full (vilket i och för sig inte betyder så mycket eftersom den är väldigt liten, men det låter ju bra) och nervositeten som följt bruden i ett par dagar lade sig. Till vänster satt brudens släkt och vänner och till höger brudgummens. Brudgummen, som varit kolugn fram tills dess, drabbades av svårt av nervositet…

Där framme väntade prästen. Orgeln spelade, brudparet tågade in. På altarringen väntade en psalmbok. Brudgummen lyfte den men det var omöjligt att se något i den för den skakade så den nästan föll ur hans hand – bruden fick ta över.

Känslorna, förväntan, bubblet i magen, glädjen och ruset av kärlek strömmade runt. De hade bestämt sig för att prova på egna löften och det var en rolig idé tyckte de båda, men eftersom brudgummen blivit så nervös slog det stopp i huvudet på honom. Fusklappen var som bortblåst, orden med den… Efter tre ”.:Sabina:., jag älskar dig…” fick bruden fram fusklappen och gav honom. Trots den blev hon aldrig mer än hans ”blivande fru” för läskunnigheten var ”sådär”.

Jag minns alla känslorna, jag minns nervositeten dagarna innan, lugnet och glädjen när vi gick in. Förvåningen när maken visade sig bli så nervös. Jag minns det i första person, för bruden – ja, det var ju jag!

Idag är det 15 år sedan. Jag kan inte förstå att det gått femton år! Det är ju bara precis hur lång tid som helst – och så länge har jag varit gift! Hur i all världen gick det till…?

Idag för ett år sedan var jag tillbaka i staden, på området, vid och i kyrkan. Det var speciellt att vara tillbaka – det var första gången sedan vigseln. Jag var utan maken den här gången men tillsammans med mamma och pappa. Vi hade åkt dit för att träffa pappas cancerläkare. Det var då pappa berättade för honom om sin huvudvärk och tappade ord, så läkaren skrev remiss till hjärnröntgen. Vid det här laget vet vi ju vad det ledde till… Men den dagen i Umeå, tillsammans med mamma och pappa, bär jag med mig som ett kärt minne. Vi hade en mysig dag tillsammans, och vi avslutade med en middag på Brännlands Wärdshus. Gott, mysigt och speciellt. Nu i efterhand eftersom det var en av alla ”sista gången” men då där på plats för att vi njöt av stunden.

Älskar dig maken! Saknar dig pappa! Och är lyckligt lottad över hela min familj!