Jag är aldrig, utan undantag, först uppe i den här familjen. Genast när jag skrivit ”utan undantag” så kommer jag ju förstås på ett; makens födelsedag. Farsdag hör inte hit, till undantagen. Dels är maken inte min far och dels firar vi inte mors- och farsdag alls på samma sätt som födelsedagar. Det är klart att det är viktigt för dottern att få uppmärksamma honom, men varför just på morgonen? Nej, ingen anledning alls så vi har valt att ta det senare på dagen.

Han fick en present, en glögg-glasbubbla att placera ovanpå ett värmeljus, som vi invigde under kvällen. Dottern sade grattis några varv under dagen och vi såg en film tillsammans nu ikväll innan dottern gick och lade sig.

Men mest tänker jag på min egen pappa. Och alla andra pappor som inte finns kvar här hos oss längre. Det gör tillräckligt ont att förlora pappa när man är 39 år och har sin egen familj, och också minnen från både barndom, tonår och vuxenliv. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för Sorgfågels barn en dag som denna, och alla andra dagar också förstås. I min närhet finns också en 13-årig flicka vars pappa gick samma öde till mötes som min pappa. Skillnaden var att han inte ens var fyllda 50 år och lämnade efter sig två barn, som när han dog inte hade nått tonåren.

Det kan inte hjälpas att en sådan dag, farsdag, lämnar ett vemod efter sig. De fattas oss alla dagar men det blir extra påtagligt när det kommer en dag när de ska firas – de som inte finns här hos oss längre…