Idag var vi på återbesök hos dotterns neurolog. Avstängningarna, som vi kallar dem, har inte upphört. De kan ha minskat ett tag men sedan ökat igen. Det innebär att medicineringen ska ökas. Dosen var mini-liten förut, men jag hade ändå någon stans hoppats att det skulle räcka. Hjärtat i mig vill inte medicinera alls, men hjärnan förstår att det både är nödvändigt och också det bästa. Det blir bättre, men det kan ta lite tid eftersom den här medicinen måste smygas in och även försiktigt trappas upp.

En av de vanliga biverkningarna är sömnsvårigheter. Det har vi inte märkt något av alls. Dosen ska ökas i morgon, så det kan ju knappast hänga ihop att dottern just nu vaknat och gått till min säng istället. Jag som skulle lägga mig tidigt blev istället sittande här, och nu när jag äntligen styr mot sängen verkar jag få välja dotterns säng. Mysigt må så vara med tre stycken i en säng, men väldigt svårt att sova för oss alla då…