Den här stunden för ett år sedan satt mamma och jag inne hos pappa. Vi hade inte fått någon märkbar kontakt med honom sedan förmiddagen, och vi förstod att det nu handlade om timmar, allra mest ett par dagar. Vid det laget kändes slutet, döden, som en befrielse för honom. Cancer är i sanning en djävulsk sjukdom! Vi fortsatte att prata med honom, mamma och jag, för det många säger är ju att hörseln är det sista som lämnar en människa. Vi satt där tillsammans och pratade med varandra också, för att han skulle höra våra röster i samma rum.

Tidigare under dagen hade mamma och jag varit ute på promenad. Sollefteå visade sig från sin allra vackraste sida med knallblå himmel och sprakande färger i lönnarna. Jag kommer för alltid att förknippa dessa röda löv med pappas sista dagar och egentligen är symboliken slående: De är vackra så det gör ont, och snart är de borta… Sista dagarna med pappa är så oerhört värdefulla, jag skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen, samtidigt som de gör så jävla ont att ha upplevt. Efter det är han borta. Fysiskt! För i minnet lever han och är med oss.

Tillbaka till kvällen för ett år sedan. Vi satt vid hans säng och pratade med honom. Jag berättade barndomsminnen, ljusa och vackra. Jag berättade för honom om hur mycket roligt vi hade haft tillsammans, hur mycket jag älskade honom och hur stolt jag var över att vara hans dotter. Jag pratade om hans tre barnbarn, vilken lycka för dem att få ha haft en sådan morfar. Så närvarande, så stolt över dem och rädd om dem. Det gäller för oss alla som fanns i hans närhet; familjen kom alltid först. Det berättade jag för honom – hur trygg jag alltid känt mig med den vetskapen.

Så de svåra orden; ”…pappa, släpp taget. Det är tid för det. Vi vill att du ska leva men vi vill inte att du ska behöva ha det så här, så när du är redo att ‘resa’ så är vi det också. Stig ombord på båten och segla iväg.” Vi hade fått ett par broschyrer av kuratorn på sjukhuset där man kunde läsa om människor i livets slutskede, att det för dem kan vara svårt att släppa greppet om dem man älskar och som man vet kommer att sörja. Att det kunde vara bra att få höra att det är ok, att vi var redo att låta personen resa. Också just den bilden, att man kan se döden som att personen reser iväg på en båt. Vi som blir kvar ser hur båten blir mindre och mindre när den försvinner och för oss försvinner den ju. Samtidigt vet vi inget om vilka som står på andra sidan och tar emot. Man reser inte bara bort – man reser även mot något. Men redo, vilket ord… det är klart man inte är det, tänker jag när jag nu ett år senare tänker tillbaka. Men där och då var vi faktiskt det. Det var så slitsamt för pappa de sista timmarna. Då var det bara hjärta och lungor som slet med andningen. Och som de slet! Så i det läget var vi faktiskt redo att låta honom åka, alternativet var så mycket grymmare…

Klockan 4.30 den 24 september steg han ombord på båten som seglade iväg med honom. Då somnade pappa in. Kampen mot cancern var förlorad, men vi segrar över den genom att fortsätta leva och fortsätta minnas. Men som han fattas oss!