När dottern var till sjukhuset och träffade läkare sist, när vi fick absensepilepsin konstaterad, blev provtagningen ett trauma utan dess like. För fyra år sedan hade maken Hepatit A och då skulle dottern både provtagas och vaccineras, och med allt som var runt omkring blev det bara för mycket. Efter det sitter sprut- och stickskräcken som en smäck. Den här gången hos läkaren eskalerade rädslan till panik, hon slogs bokstavligt talat för sitt liv. Vad uselt eländig man känner sig som förälder när det käraste man har vrålar och slåss, helt utom sig av ren och skär skräck, och man fortsätter att hålla i henne. Till och med hålla hårdare…

Läkaren såg och agerade; ”Jag skriver remiss till lekterapi, så där ska hon inte behöva ha det!”

Sagt och gjort, idag var vi där för första gången. Ingen av oss visste egentligen vad det innebar så vi var förväntansfulla när vi gick dit. Dottern orolig också, trots försäkringar om att inga stick skulle utdelas på henne. Hon fick gå runt och titta lite, och fastnade genast vid sjukhussängen där det fanns dockor och en hel provtagningsvagn med sprutor, dropputrustning, provtagningsrör mm. Där satt de, dottern och den personal som tog hand om henne, och hon lekte och fixade. Gav sprutor, tog blodprov både i arm och armveck på dockan, satte dropp och plåstrade om efter konstens alla regler. Frågade och grejade, funderade och berättade om sina egna upplevelser. Hon kunde till och med väldigt sakligt återberätta vad som hade hänt, att hon inte visste om sticket gjort ont för hon var så hårt fasthållen eftersom hon var så skräckslagen. Det kallar jag självinsikt hos en 9-åring!

När det efter 45 minuter var dags för oss att gå, med löfte att få komma dit både före och efter nästa läkarbesök, utbrast dottern: ”Men jag trodde att man skulle få leka också!” Dit kommer hon utan tvekan att längta tillbaka och det känns som bomull runt mammahjärtat!