Nu är det konstaterat; dottern har det inlägget heter. Hennes avstängningar är inte påhittade, egenframkallade eller något sådant som vi ev ibland också har trott, utan de finns där som små avstängningar i hjärnan. Hon ska medicineras. Oj, vad det känns dubbelt! Jättebra att ha fått en diagnos att förhålla sig till. Verkligen! Men mammahjärtat smulas sönder, det ska ju inte vara något ”fel” med mitt barn. Biverkningar hit, medicinväljning dit, upptrappning att förstå och följa… Ja, det är något nytt som tar vid utan tvekan. Jag mantrar min väninnas mammas kloka ord; ”Jag tar sen sen”. Jag ska inte ta ut oron över eventuella jobbiga biverkningar nu, utan om de kommer tar vi det då. Vitsen med medicin är ju att dottern ska bli hjälpt av den. Detta mantrar jag också.

Men som om detta inte vore nog så skulle ju ett blodprov tas på dottern idag också vid läkarbesöket. Efter makens hepatit för några år sedan, när det var provtagning och vaccinering högt och lågt, sitter skräcken för att bli stucken som gjuten. Och idag var den värre än någonsin. Jag vet inte hur länge vi höll på, men jag är totalt utpumpad både fysiskt men framför allt psykiskt. Man mår inte bra av att galenhålla sitt vrålande, sparkande, panikslagna barn… vilket till slut var det enda som gick att göra. Hon kunde inte lugna sig. Det enda goda som kom ut av det är att vi nu ska få gå på lekterapi för så här kan vi inte ha det…

Nu iväg mot jobbet. Jag har  ju 26 nya tonåringar att lära känna också, men om det får jag blogga en annan gång!