Haha, den rubriken kan ju ge associationer kanske…?!

Make, dotter och jag har varit på en liten minisemester i Siljansbygden på hemväg från mamma. Vi var bland annat i Dalhalla för att lyssna på Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen. Det var bra – det är bra när de uppträder, och det var roligt att se Dalhalla – jag hade aldrig varit där innan – men den arenan är för stor för ett sådant band, man ska sitta nära när de uppträder och det gör man ju inte där…

Hur som helst, vi kom hem nöjda, men jag kände att jag ändå inte hade sett bandet live, kändes mer som något jag sett på TV. Och jag visste att de skulle vara i grannstaden dagen därpå, igår alltså. Syrran hakade på min förfrågan på facebook om sällskap (och till saken hör att jag inte hade tid då jag har ett kalas att förbereda idag – återkommer till det). Men jag ville ville åka och gjorde det! Regnet stod som spön i backen i bilen på väg dit, men ju närmare vi kom desto ljusare på himlen. Yes! Tänkte lämna regnbyxorna i bilen men syrran hade en större väska med så hon fick plats med dem där. Det var tur kan jag säga…

Efter en timme b o k s t a v l i g e n öppnade sig himlen!! Jag menar verkligen bokstavligen!!! Vi drog snabbt på våra regnkläder och satt kvar. Varför? För det som pågick på scenen var magi!! Alla andra, utom jag, syrran och en tjej till som hade satt sig bredvid oss – längst fram förstås – kröp in under tak som fanns lite längre ifrån. Men vi satt kvar. Vi hade ju regnkläder och vi är inte gjorda av socker. Bandet verkade trivas och de bjöd på sig själva alldeles kolossalt mycket mer än vad jag sett bara 2 dagar tidigare i Dalhalla. Det var så roligt!!

Sen blev det paus och hade inte den här tjejen som satt sig bredvid oss sagt att vi ju ändå var så blöta det gick att bli hade syrran och jag förmodligen krupit in under tak då – nu valde vi att sitta kvar i stället. Det rann vatten längs med ryggen, det rann in i behån och ner över magen, och då hade jag ändå ett splitternytt regnställ så ni kan förstå att det öste ner!! Ja, man får tycka att vi är lite galna men det var roligt! Tjejen vi satt med visade sig dessutom vara i trakten för att titta på islandshäst-SM som går på Strömsholm nu (stackars ryttare, stackars arrangörer! -hästarna bryr sig föga) så vi hade en hel del gemensamt. Pratade hela pausen, som var lång, och när bandet kom in igen kommenterade de oss, att vi var tappra!

Så fortsatte de och körde även några extranummer, och regnet fortsatte och fortsatte… De avslutade med att tacka alla för deltagande i Köping Water Festival!

Sen körde vi hem – efter att först ha skrattat så vi grät åt att syrran tippade av bänken när vi skulle gå. Jag var dyngsur inifrån och ut, hela vägen igenom… Och egentligen hade jag ju inte haft tid att åka alls, för jag skulle förbereda kalas tills idag. Kom hem strax före midnatt, då hade maken bakat sockerkaksbotten till tårtan men den skulle fyllas, och vad gör man mitt i natten? Jo, provar en ny tårtfyllning förstås! Som skulle kokas ihop – och som inte tjocknade!! Klockan gick och gick och gick. Maken och jag gruffade först men sen bara skrattade vi… Kletigare tårtfyllning har aldrig skådats! Hann också med att baka kladdkakemuffins och planera middagen för alla gästerna.

För idag fyller älskade fantastiska dottern 9 år!! Den här tiden för 9 år sedan hade man kämpat med att sätta blodtrycksnål i armen på mig, vilket misslyckats. Sedan ryggbedövning, vilken  också misslyckades, så runt 10.30 sövdes jag och kl 10.44 föddes den minsta lilla bebis jag sett – 1564 g och 41 cm ren kärlek. Inget är sig likt sedan dess och jag kan inte förstå att jag någonsin levt utan henne, samtidigt som jag inte kan förstå att det gått nio år. Tiden är ett märkligt fenomen!!

Men nu ska här förberedas klart inför kalasandet. Vi blir ca 20 personer och idag blir det till att häcka inomhus – för blöt, det blev jag så det räckte igår!!