Lördag den 2 juli 1994 kl 15.00 började klockorna ringa i Helena Elisabeth kyrka på Gammlia i Umeå. Kyrkan var full (vilket i och för sig inte betyder så mycket eftersom den är väldigt liten, men det låter ju bra) och nervositeten som följt bruden i ett par dagar lade sig. Till vänster satt brudens släkt och vänner och till höger brudgummens. Brudgummen, som varit kolugn fram tills dess, drabbades av svårt av nervositet…

Där framme väntade prästen. Orgeln spelade, brudparet tågade in. På altarringen väntade en psalmbok. Brudgummen lyfte den men det var omöjligt att se något i den för den skakade så den nästan föll ur hans hand – bruden fick ta över.

Känslorna, förväntan, bubblet i magen, glädjen och ruset av kärlek strömmade runt. De hade bestämt sig för att prova på egna löften och det var en rolig idé tyckte de båda, men eftersom brudgummen blivit så nervös slog det stopp i huvudet på honom. Fusklappen var som bortblåst, orden med den… Efter tre ”.:Sabina:., jag älskar dig…” fick bruden fram fusklappen och gav honom. Trots den blev hon aldrig mer än hans ”blivande fru” för läskunnigheten var ”sådär”.

Jag minns alla känslorna, jag minns nervositeten dagarna innan, lugnet och glädjen när vi gick in. Förvåningen när maken visade sig bli så nervös. Jag minns det i första person, för bruden – ja, det var ju jag!

Idag är det 15 år sedan. Jag kan inte förstå att det gått femton år! Det är ju bara precis hur lång tid som helst – och så länge har jag varit gift! Hur i all världen gick det till…?

Idag för ett år sedan var jag tillbaka i staden, på området, vid och i kyrkan. Det var speciellt att vara tillbaka – det var första gången sedan vigseln. Jag var utan maken den här gången men tillsammans med mamma och pappa. Vi hade åkt dit för att träffa pappas cancerläkare. Det var då pappa berättade för honom om sin huvudvärk och tappade ord, så läkaren skrev remiss till hjärnröntgen. Vid det här laget vet vi ju vad det ledde till… Men den dagen i Umeå, tillsammans med mamma och pappa, bär jag med mig som ett kärt minne. Vi hade en mysig dag tillsammans, och vi avslutade med en middag på Brännlands Wärdshus. Gott, mysigt och speciellt. Nu i efterhand eftersom det var en av alla ”sista gången” men då där på plats för att vi njöt av stunden.

Älskar dig maken! Saknar dig pappa! Och är lyckligt lottad över hela min familj!