Eller kanske pig-ment? Den som sett mig vet att jag inte är benådad med pigment så det stör någon. Mjölkvit vinterhy som vill bli rosa först (där kom ordvitsen, rosa = pig-ment) innan den vänder över i ljusbrun/röd. Efter idogt arbete och mycket solsveda kan jag stoltsera med något som liknar solbrun hy… men eftersom jag samtidigt av någon outgrundlig anledning – eller låt oss kalla det slumpen – alltid umgåtts med människor med massor av pigment, så har det liksom inte spelar någon roll hur brun jag blivit utifrån mina förutsättningar – bredvid dem jag haft nära har jag ändå sett ut som jag suttit i skuggan medan de solat. I ungdomen var det inte så roligt; kompisen och jag på Kreta, hon blev mörkbrun, jag blev jättebrun utifrån mina förutsättningar… En snygg grek undrade, ärligt, vad jag hade gjort medan hon solade. Jag surade rätt bra då minns jag.

Maken är inget undantag, han har brun fin färg på sommaren och faktiskt har lilla dottern benådats med detsamma – och det gläder mig, så att jag inte alltid behöver oroa mig för att hon ska bli bränd och ha hudcancermolnet svävande regntungt över sig. (Det räcker att jag har ett sådant över mig själv, tack så mycket…) Solskyddskrämer av olika styrka och märke är jag specialist på. Kemiskt eller fysikaliskt skydd… Likaså känslan av rosasolbränd hy. Men i år har jag provat en annan väg! Jag har struntat i krämerna och bara varit ute i solen små korta stunder i taget. Och det häftigaste verkar vara att det fungerar!! Jag är inte bränd, men jag har fått fin färg. Aldrig tidigare har jag blivit brun – med mina mått mätt alltså – utan att först bli bränd. Jag gillar det! Och som prognosen ser ut framöver får jag fortsätta mitt experiment. Det gillar jag också! D-vitaminsboost kan man kalla det!