För 50 år sedan på dagen idag gifte sig min mamma och pappa. Det var midsommarafton den 19 juni även det året, så visst är det extra idag när det är rätt datum på rätt högtidsdag och så är det jämnt 50 år dessutom. Smolket i bägaren överskuggar förstås ändå. Pappa finns inte längre kvar…

För ett år sedan var han här för allra sista gången. Vi visste då att han hade lungcancer. Han hade fått cellgifter under våren. Att det var en svår motståndare han kämpade mot stod utom allt tvivel. Ändå är det så svårt att se det här fotot och veta att han 3 månader senare förlorade kampen. Allt gick så fort, och den känslan är dubbel. För så som det utvecklades, när det bara fanns en utgång, är det ändå ”bättre” att det gick fort… Men han fattas oss. Han skulle ju inte bli sjuk alls, om vi hade fått bestämma!

Nu är det som det är. Vi gör det bästa av situationen och firar midsommar samtidigt som vi pratar om morfar med dottern – glädje och sorg hand i hand. Jag skickar också massor av grattiskramar till dig, mamma, på bröllopsdagen. Minns pappa som frisk idag. Minns mannen du delat mer än ett halvt sekel med – så många minnen det finns. Så många vackra minnen! 

Jag hörde ett citat jag tagit till mig: ”Utan kärlek ingen sorg!” Det är ju precis så det är. Pappa stod för mycket kärlek och därför är sorgen stor och tung att bära.