Jag var i Stockholm igår på vårruset, tillsammans med ett gäng mammor med jämngamla barn. Vi känner varandra via en maillista där vi skrivit sedan barnen låg i våra magar. Det var roligt, men jobbigt en vardagkväll så här i slutet av maj när sakerna som står på ”att-göra-listan” bara blir fler och fler. Maj är vackrast, och ändå är det den absolut tuffaste månaden när man är lärare. Kanske måste vara så – skulle november eller februari vara så här tuff skulle det inte gå!

Hur som helst, jag kom inte hem förrän vid 23-tiden och det var svårt att varva ner. Idag skulle vi dessutom ta emot våra nya elever som ska börja 7:an hos oss i höst, så jag skulle vara extra tidigt på skolan. Gick och lade mig vid midnatt men det var stört omöjligt att somna. Tankarna snurrade. Pappas födelsedag, schemaläggningen inför höstterminen som inte flyter på friktionsfritt av olika anledningar, avslut med en avgångsklass, nationella prov som ska sammanställas och rapporteras till skolverket, dotterns sömn-EEG som ska göras torsdag morgon (vilket innebär att hon den kommande natten bara får sova 00.00-04.00)… Även roligheter känns i detta sammanhang som berg som ska bestigas. På lördag ska jag på årsmöte i Astrid Lindgren-sällskapet ute på Norröra, ön där Saltkråkan spelades in. Nästa helg åker vi till ALV i Vimmerby med husvagnen. Men då, i natt, blev även dessa saker måsten som ska klaras av. 

Öronen susade, skallen snurrade, hjärtklappning, rädsla – jag hade ju ruskigt ont i bröstet ett tag under vårruset – öronen dånade i takt med pulsen. Till slut satte jag mig upp, det brukar lätta då, men det blev bara värre. Svårt att andas, rädd, ledsen och förtvivlad… Tårarna rinner, orden likaså. Maken lyssnar och ser till att jag kollar mitt blodtryck. Jag behöver konkreta saker att hänga upp hälsan på. Bevis att det är psyket som talar, att jag har för många saker att tänka på och hantera samtidigt och då säger till slut kroppen ifrån, som en nödbroms. Så här har jag inte känt sedan i höstas när pappa var sjuk och tiden direkt efter att han dog. Jag vet, nu i efterhand, att det är en kraftig reaktion från min kropp att det räcker, att jag inte kan hantera mera stress. Men vad gör man när ingen av de saker som stressar mig går att påverka? Inte där och då, mitt i natten i alla fall. Jag ska beta av dem jag kan vartefter nu under veckan. Och det är frestande att stryka roligheterna, eftersom även de känns stressande – men det vet jag av erfarenhet att jag inte ska göra. Ju stressigare tillvaro desto viktigare att göra roliga saker som skingrar tankarna. Och snart är det sommarlov – då får psyket vila!

Jag somnade framåt 3.30 tror jag. Vaknade igen vid 4.30, badande i svett. Att somna om var inte på tal, så jag steg upp och lade mig i badet istället. Det är också en sorts vila. Tog mig till skolan, mötte mina blivande elever. Var inte 100% fokuserad, det är svårt efter en sömnlös natt, men jag tror inte att de märkte så mycket. Jag tröstar mig med att det bara kan bli bättre, de ska få se en fokuserad och engagerad lärare till hösten! Men när de gick hem gick luften ur mig. Jag skulle lägga schema och undervisa min klass i engelska. Det gick inte. Kroppen sa ifrån. Jag ordnade med vikarie till eleverna och bestämde tillsammans med min schemaläggningskollega att arbeta i morgon eftermiddag i stället. Åkte hem och gick och lade mig. Trodde jag skulle somna direkt men där gick jag bet. Fick ligga och snurra ett bra tag, somnade men vaknade efter en knapp timme, återigen alldeles svettig. Somnade om och sov någon timme, innan maken och dottern kom hem. 

Vi åkte sedan hem till min syster, där mamma också fanns på plats, och där har vi ätit tillsammans för att fira pappas födelsedag. Även om han inte finns med oss här, så är den 27 maj hans dag – det kommer den alltid att vara. Min syster hade till och med dukat till honom, han var med oss. Senare blåste vi såpbubblor på balkongen som vi hoppas flög hela vägen upp till honom – var det nu är han befinner sig. En fin kväll blev det, med sorgband på förstås, men lugn och med stor pappa-närvaro.