Sedan jag födde dottern i juli 2000 har jag varit med på en maillista för mammor med barn födda just denna månad och detta år. Jag vet inte hur många vi är, kanske runt 25-30 stycken, och nästan alla är kvar från den tiden – ja, många redan från tiden när bebisarna fortfarande låg i magen. Några har jag träffat IRL en eller ett par gånger, men många har jag ingen annan kontakt med än via listan. Ändå känner vi varandra och varandras barn! Där har vi stött och blött alla saker som hör ihop med den ålder våra barn just då befunnit sig i och där har vi ”pratat” om andra sidor av livet också, både de lätta och flamsiga och de tunga och mörka. Jag tror att dessa mammor känner delar av mig som mina IRL-vänner inte vet om och heller kanske inte är intresserade av. 

Vi känner varandra och vi bryr oss om varandra! Här är ett bevis. Igår när vi kom från sjukhuset där dottern gjort sin undersökning på hjärnan låg i min brevlåda ett handgjort kort. En av mammorna från maillistan, Veronika som är en av dem jag inte träffat ”i verkligheten”, hade skickat det till mig med några rader om hur jobbig hösten varit. Också extra passande med tanke på oron som förstås nu sitter där, under ytan, runt vad det är som dottern just utreds för. Jag har god magkänsla, jag är inte direkt orolig, men ändå – det handlar om det käraste i livet, det handlar om den person i livet jag utan att blinka skulle dö för. Det är klart att det rör runt i magen även om jag inte är rädd… Så här fint är kortet:

Tack snälla, snälla Veronika! 
Du anar inte hur glad jag blev!!