02.13 visar klockan. Jag kan inte sova. Skallen susar, jag har små gubbar som sitter och spelar trummor på mina trumhinnor i takt med puslen – som natten till ära är ojämn och alldeles för snabb. Upplevde ofta detta under pappas sjukdomstid nu i höst, allrahelst innan jag var på plats där uppe, och har satt det samman med stress och oro. Men nu? Vad beror det på nu? Igårkväll kände jag mig låg och nere. Ledsen. Tänkte innan jag gick och lade mig ikväll att det var skönt att jag mentalt mådde lite bättre. Tills jag lade huvudet på kudden. Varför kan det inte bara få vara lugnt? Det enda jag begär är att få ha min sömn ifred. Det blir så väldigt, väldigt jobbigt med allt allt runt omkring om jag tappar den – igen.

Jag hoppas att det hänger ihop med att halsen är som ett öppet sår igen. Tydligen tar förkylningen ny fart. Inte för att jag vill vara mer sjuk men hellre det än alla andra läskiga förklaringar jag kan hitta på mitt öronsus när jag ligger där, utan att sova. Just nu tror jag det har tystnat. Jag ska smyga tillbaka till sängen och göra ett nytt försök. 

Go’natt.