Av en slump hamnade jag hos Sorgfågel. Hon lever min och många andras mardröm. Hon lever i samma verklighet som min mamma; hennes make dog. Att fortsätta andas när det händer har inget med styrka att göra. Inte att de är starkare än någon annan. Det är så enkelt och så svårt att man inte har något annat val.

När min dotter förlöstes i v 32, för att kunna rädda livet på mig eftersom mitt hjärta hade packat ihop, hände många saker med mig. Hela mitt väsen skakades i en jordbävning passande för USAs västkust. När jag så småningom blev piggare, och kom hem från sjukhuset där vi tillbringat hela sommaren -00, började jag försöka hitta mig själv i detta nya. Ett sätt att bearbeta var att läsa om mammor som förlorat sina barn – något jag ju också hade kunnat drabbas av. Jag läste, grät och försökte ta in tacksamheten som vällde över mig att jag inte behövde gå till en grav, att jag hade mitt barn hemma hos mig. Och att mitt barn hade sin mamma hos sig. 

Gemensamt för dessa mammor som förlorat sina barn var omgivningens reaktion. Så många vänner som tystnade. Så många släktingar som vände ryggen till eller inte låtsades om deras förlust. Som inte vågade möta sorgen. Jag blir så oerhört ledsen och rakt igenom förtvivlad när jag läser att Sorgfågel upplever samma sak. Hon förlorade sin make och sina barns pappa mitt i livet, och hon är så galet ensam i allt det.

Om man bara tänker en liten sekund… Det är läskigt att möta sorg, jag säger inget om det. Det är svårt att möta någon vars liv har ställts på ända så att hon/han inte vet hur nästa sekund ska klaras av. Ja, det är läskigt! Men om man väger sin egen rädsla att möta detta mot vad den bär som sörjer… Visst är det då så att ens egen rädsla väger fjäderlätt och den som sörjer bär en börda tyngre än vad axlarna ska klara av? Att då tänka på att de axlarna, den människan, inte också ska behöva bära sveket (för det är ett svek!) från sina närmaste kanske gör steget lättare att ta? Genom att våga tänka så, att ta ett djupt andetag och inse att den bördan, den rädslan, inte ens ger utslag på sorgens våg – då skulle inte dessa våra medmänniskor, som lever i en verklighet jämförbar med en mardröm, behöva vara ensammare än de redan är…

Samtidigt skänker jag många fina tankar till de släktingar och vänner min mamma och vi har runt omkring oss. Där finns många, många exempel på människor som lägger sin egen rädsla åt sidan och hör av sig, igen och igen och igen. Det värmer!