Jag är aldrig, utan undantag, först uppe i den här familjen. Genast när jag skrivit ”utan undantag” så kommer jag ju förstås på ett; makens födelsedag. Farsdag hör inte hit, till undantagen. Dels är maken inte min far och dels firar vi inte mors- och farsdag alls på samma sätt som födelsedagar. Det är klart att det är viktigt för dottern att få uppmärksamma honom, men varför just på morgonen? Nej, ingen anledning alls så vi har valt att ta det senare på dagen.

Han fick en present, en glögg-glasbubbla att placera ovanpå ett värmeljus, som vi invigde under kvällen. Dottern sade grattis några varv under dagen och vi såg en film tillsammans nu ikväll innan dottern gick och lade sig.

Men mest tänker jag på min egen pappa. Och alla andra pappor som inte finns kvar här hos oss längre. Det gör tillräckligt ont att förlora pappa när man är 39 år och har sin egen familj, och också minnen från både barndom, tonår och vuxenliv. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för Sorgfågels barn en dag som denna, och alla andra dagar också förstås. I min närhet finns också en 13-årig flicka vars pappa gick samma öde till mötes som min pappa. Skillnaden var att han inte ens var fyllda 50 år och lämnade efter sig två barn, som när han dog inte hade nått tonåren.

Det kan inte hjälpas att en sådan dag, farsdag, lämnar ett vemod efter sig. De fattas oss alla dagar men det blir extra påtagligt när det kommer en dag när de ska firas – de som inte finns här hos oss längre…

Utan bil igen då den verkar bo på verkstan’ för tillfället så får jag vackert sitta kvar på jobbet tills maken har tid att hämta mig. Jag hade ju kunnat cykla kanske någon tänker, och det stämmer ju. Men i morse hade jag ingen lust i hela världen med det så då var syrro snäll och skjutsade mig hit. ”Gå då?” kanske någon problemlösarinriktad individ tycker. Och jodå, det går det också men inte när man är så förkyld som jag är nu… Så nu sitter jag här på jobbet sedan 1,5 timme, sysslolös. Det är man ju annars aldrig här – men i eftermiddag var det stört omöjligt att ta sig för något. Så jag sitter här, i väntans tider. När som helst nu kommer min skjuts och hämtar mig!

Vi åkte de nästan 30 milen. Sedan njöt jag tillsammans med make, dotter, dotterkompis och mamma i dagarna två. Vädret var inte på vår sida – eller förresten, lite, för det regnade ju inte på lördagen i alla fall… Vi tittade på Emil, Pippi och Rasmus på Luffen. Vi tittade på sångprogram. Och njöt. Mamma och jag åkte en sväng till Näs, där vi tittade på utställningen om Astrid. Underbara plats, underbara minisemester. Vad jag är glad att vi åkte. Nu är det uppehåll under vintern, men känner jag mig själv och min familj rätt så infinner vi oss där i juni 2010. Och dit är det ju inte så långt, eller hur?!

Här är några bilder. På första bilden står familjen Svennson i Katthult och tar emot alla besökare när de kommer in i parken. Dottern leker på Pippis ”inte-nudda-mark-bana” och maken ser väl inte ut att ha det så tråkigt heller. Lägg märke till vem han har till vänster om sig! Sista bilden visar stora hejdå-kramen till luffarn´!

(Bilderna blir större om man klickar på dem.)

Till helgen bär det av till sommarstaden Vimmerby. Det konstiga är att det är höstmarknad på ALV… Höst liksom! Det skulle inte förvåna känslan inom mig om det istället visade sig vara 27° varmt och strålande sol 16° varmt och ihållande spöregn, som det brukar på sommaren. Men nej, det vet jag ju att det är höst, även där, och då förväntar vi oss klart, kyligt och vackert höstväder med temperatur runt 0° och strålande höstsol som silas ned mellan de orange-gula löven… Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka informationen från den norska väderplatsen yr.no som ju nästintill alltid har rätt… Det blev med ens lite obekvämt, känner jag. Nej, trots allt tänker jag istället bestämma mig för det gamla, fina talesättet: ”Det bästa med väderleksrapporten är att den sällan stämmer!” (…de av er som möjligen hört uttrycket tidigare märker att jag modellerat om det en aning – och se, det har man som konstnär rätt att göra!)

Den 13 mars, på författarens födelsedagen, går nästa års melodifestivalsfinal av stapeln. Det gick ju förstås inte att få några biljetter till den stora finalen – de sålde visst slut på 47 minuter – men jag fick till genrepet tidigare på dagen. Det passar bättre eftersom dottern förstås ska följa med och kvällsfinalen blir ju ganska sen. Jag funderar på att ge mig själv i födelsedagspresent att bo på hotell i hufvudstaden också – man fyller ju bara 41 en gång!

Idag var vi på återbesök hos dotterns neurolog. Avstängningarna, som vi kallar dem, har inte upphört. De kan ha minskat ett tag men sedan ökat igen. Det innebär att medicineringen ska ökas. Dosen var mini-liten förut, men jag hade ändå någon stans hoppats att det skulle räcka. Hjärtat i mig vill inte medicinera alls, men hjärnan förstår att det både är nödvändigt och också det bästa. Det blir bättre, men det kan ta lite tid eftersom den här medicinen måste smygas in och även försiktigt trappas upp.

En av de vanliga biverkningarna är sömnsvårigheter. Det har vi inte märkt något av alls. Dosen ska ökas i morgon, så det kan ju knappast hänga ihop att dottern just nu vaknat och gått till min säng istället. Jag som skulle lägga mig tidigt blev istället sittande här, och nu när jag äntligen styr mot sängen verkar jag få välja dotterns säng. Mysigt må så vara med tre stycken i en säng, men väldigt svårt att sova för oss alla då…

Lyssnar på nyheterna… Jag förstår inte riktigt hur människor tänker. Influensan kom inte så snabbt som man först befarade. Då pratades det om det verkligen var någon mening med vaccination om vi nu ändå skulle ha hunnit vara sjuka innan det gick att få sin spruta. Nu när vi istället verkar hinna bli vaccinerade innan många blir sjuka så har det istället svängt; ”det blev inte så farligt som befarat, vi hoppar alltså över vaccinet”. Vad då blev inte så farligt? Vad vet vi om det, än? Jag fortsätter att lita på dem som kan mer, dem som med den fakta som finns att tillgå rekommenderar vaccinet. Ingen kan i förväg veta vad som är rätt eller fel, man måste bestämma sig för vem man ska lyssna på. Och jag har valt att lita på dem som har kunskapen. Självklart ska vi vaccinera oss, hela familjen, och förhoppningsvis då kunna ta oss igenom både den här vintern utan att bli allt för sjuka och dessutom klara oss också när/om den kommer på varv två…

Den här stunden för ett år sedan satt mamma och jag inne hos pappa. Vi hade inte fått någon märkbar kontakt med honom sedan förmiddagen, och vi förstod att det nu handlade om timmar, allra mest ett par dagar. Vid det laget kändes slutet, döden, som en befrielse för honom. Cancer är i sanning en djävulsk sjukdom! Vi fortsatte att prata med honom, mamma och jag, för det många säger är ju att hörseln är det sista som lämnar en människa. Vi satt där tillsammans och pratade med varandra också, för att han skulle höra våra röster i samma rum.

Tidigare under dagen hade mamma och jag varit ute på promenad. Sollefteå visade sig från sin allra vackraste sida med knallblå himmel och sprakande färger i lönnarna. Jag kommer för alltid att förknippa dessa röda löv med pappas sista dagar och egentligen är symboliken slående: De är vackra så det gör ont, och snart är de borta… Sista dagarna med pappa är så oerhört värdefulla, jag skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen, samtidigt som de gör så jävla ont att ha upplevt. Efter det är han borta. Fysiskt! För i minnet lever han och är med oss.

Tillbaka till kvällen för ett år sedan. Vi satt vid hans säng och pratade med honom. Jag berättade barndomsminnen, ljusa och vackra. Jag berättade för honom om hur mycket roligt vi hade haft tillsammans, hur mycket jag älskade honom och hur stolt jag var över att vara hans dotter. Jag pratade om hans tre barnbarn, vilken lycka för dem att få ha haft en sådan morfar. Så närvarande, så stolt över dem och rädd om dem. Det gäller för oss alla som fanns i hans närhet; familjen kom alltid först. Det berättade jag för honom – hur trygg jag alltid känt mig med den vetskapen.

Så de svåra orden; ”…pappa, släpp taget. Det är tid för det. Vi vill att du ska leva men vi vill inte att du ska behöva ha det så här, så när du är redo att ‘resa’ så är vi det också. Stig ombord på båten och segla iväg.” Vi hade fått ett par broschyrer av kuratorn på sjukhuset där man kunde läsa om människor i livets slutskede, att det för dem kan vara svårt att släppa greppet om dem man älskar och som man vet kommer att sörja. Att det kunde vara bra att få höra att det är ok, att vi var redo att låta personen resa. Också just den bilden, att man kan se döden som att personen reser iväg på en båt. Vi som blir kvar ser hur båten blir mindre och mindre när den försvinner och för oss försvinner den ju. Samtidigt vet vi inget om vilka som står på andra sidan och tar emot. Man reser inte bara bort – man reser även mot något. Men redo, vilket ord… det är klart man inte är det, tänker jag när jag nu ett år senare tänker tillbaka. Men där och då var vi faktiskt det. Det var så slitsamt för pappa de sista timmarna. Då var det bara hjärta och lungor som slet med andningen. Och som de slet! Så i det läget var vi faktiskt redo att låta honom åka, alternativet var så mycket grymmare…

Klockan 4.30 den 24 september steg han ombord på båten som seglade iväg med honom. Då somnade pappa in. Kampen mot cancern var förlorad, men vi segrar över den genom att fortsätta leva och fortsätta minnas. Men som han fattas oss!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag försöker ta cykeln till jobbet så ofta det går och när jag har tid även lägga på en extravända på hemvägen. Idag hämtade maken dottern så jag hade ingen tid att passa och därmed bestämde jag mig redan i morse för att göra slag i saken och cykla en omväg hem. Sagt och gjort, jag gav mig iväg i motsatt riktning från skolan, alltså söderut istället för norrut som är hemåt. Sen trampade jag på egentligen mest på måfå. Ner på stan först, och vände styret mot mamma därifrån. Hemma hos henne upptäckte jag att det var tomt, så jag ringde och fick höra att hon var hemma hos mig – ombytt kan man säga. Vidare därifrån ut mot landet, via ett industriområde. Det gick undan, det gick lätt och det var nästan till och med roligt!

Väl hemma igen var jag förstås ivrig att se hur långt det hade blivit. Förra fredagen hade jag trampat en mil och då kändes det på ett sätt längre men jag hoppades att det idag skulle vara lika långt i alla fall. Glad blev jag alltså när jag mätte det till lite drygt 13 km. Jag är nöjd med mitt motionspass och förstås nöjd med mig själv!