Faktiskt är jag sur på …ja, på vad?! Jag är förkyld igen, rejält, för andra gången på en månad och det är jag inte van vid! Första advent snörvlade och snorade jag mig igenom med en veckas hemmavaro efter det. Hostade så lungorna vände sig ut och in. Var lite småhängig efter det, men så brukar det ju vara när man varit dålig.

Så på nyårsafton var det dags igen. Näsan svällde igen först, och sedan kom symptomen ett efter annat; halsont, värk i kroppen, ont i bihålorna, lite feber och hosta så lungorna krampar. Inte ett dugg roligt! Igår överdoserade jag nässpray fast jag vet att man inte ska – men jag blir panikslagen av att inte kunna andas genom näsan och ha en konstant känsla av att vilja sticka sugrör i öronen för att få ut trycket. Idag har jag hållit mig till de tre tillåtna sprayningarna; ja jag har faktiskt den sista kvar tills jag strax ska lägga huvudet på kudden.

I morgon är det meningen att jag ska jobba. Planera den kommande terminen tillsammans med min ämneskollega. Jag vill verkligen göra det för det underlättar den kommande tillvaron otroligt, fantastiskt mycket. Men vad gör man om man är sjuk? Än värre, på tisdag ska svägerskan och jag shoppa shoppa i Kista centrum – något vi planerat sedan i september. Jag vill inte ställa in det! Och på onsdag ska maken, dottern och jag gå på Rasmus på luffen i Stockholm. Jag vill inte missa eller hoppa över något alls! Och som grädde på moset blir det chokladfest här på lördag och att ställa in det finns inte ens på världskartan!

Så hallå, vem det nu är som styr friskheten: Skicka den hitåt!

Undra om datorerna får spunk när vi helt plötsligt ska skriva datum som ser ut som dataspråk. Jag har något luddigt minne av att det rör sig om nollor och ettor i alla fall…

Så är då 2010 här. Det känns som att leva mitt i en sience fiction, för hur låter det inte när man säger det: tvåtusentio!? (Jag vägrar förresten att säga ”tjugohundra” och har så gjort i 10 år nu. Man pratar om nittionhundra kronor men aldrig om tjugohundra kronor, då säger man två tusen – alltså gör jag lika med årtalet…) Jag minns på 80-talet, när jag var tonåring, när man pratade om 2000-talet som skulle komma där framme i någon avlägsen framtid. Jag skulle vara 31 år – alltså gammal så jag egentligen nästan var död om man tänker på tonårsvis – och fantasierna hur samhället skulle se ut gick både högt och lågt. Nu ligger år 2000 tio år bakåt istället och känns ganska omodernt. Tur det inte är tvärtom i alla fall!

Att titta bakåt visar hur mycket som hinns med på en tioårsperiod. Jag mötte 2000-talet med ett nytt litet knyte i magen. Vilken tur att jag idag för 10 år sedan inte visste hur jobbigt de följande sju månaderna skulle bli! Den 2:a januari åkte maken och jag till London och där gick jag runt med ett enda fokus; närmaste ställe där det såldes färskpressad apelsinjuice. Väl hemma igen kom illamåendet igång ordentligt och man kan väl lugnt säga att jag tillbringade det första halvåret av 2000 kräkandes…

Men så föddes hon! Åtta veckor för tidigt och liten som en fågel – blott 1,5 kg lätt och aldrig igen blev livet detsamma! Det är den allra största upplevelse utan jämförelse att få ha haft henne hela detta första decennium på 2000-talet. Men liv kommer och liv går ifrån oss. Vi mötte också 2000-talet med att begrava min farmor. Hon var 91 år och hade länge tyckt att hon levt klart. Hennes mycket yngre syster lyssnade inte på det örat utan brukade säga åt henne att tänka sig för, för tänk om hon dog och ångrade sig sedan, då skulle det vara för sent. Det var sorgligt att begrava henne bara ett par månader innan dottern föddes, men det var en egoistisk sorg. Farmor hade ”levt klart”, ett långt, innehållsrikt och på många sätt tufft och orättvist liv (att bli änka i början på 40-talet med två barn var i sanning ingen dans på rosor). Det kom ju också en begravning svårare än andra mot slutet av detta decennium. För drygt ett år sedan segrade cancern över min älskade och saknade pappa. Han fattas oss, men jag är stolt och glad över att få ha haft honom så länge, och att han också hann vara världens bästa morfar till sina tre barnbarn så länge att alla kommer att minnas honom. Rökning och arbete med asbets i sin ungdom gav mycket dåliga odds mot lungcancer. Den ”tröst” som finns är att pappa fanns med väldigt mycket längre än många av sina arbetskompisar från den tiden… Men bättre hade det varit att inte slåss mot cancer överhuvudtaget. Som jag känner nu är jag inte rädd för döden, men jag är väldigt rädd för cancer. Det är en eländig sjukdom!

Vi har under den här tioårsperioden också upptäckt att vi trivs väldigt bra i husvagn. Och står den i Vimmerby nära Astrid Lindgrens Värld eller på norra Öland med närheten till Bödastranden är det allra bäst. Vi har ju också gjort en mycket stor livsförändring när vi sålde gård och djur och flyttade in till stan. Ibland saknar jag friheten och vidderna, men allra mest trivs jag med det enkla livet som stadslivet ändå är. Som tur är finns vänner i gårdar på landet kvar!

På jobbet finns jag kvar på samma skola idag som i januari år 2000. Jag har varit därifrån först för mammaledighet i 1,5 år. Jag kom tillbaka till ”min” skola en termin och kraschlandade. Inget var roligt, inga grupper fungerade och jag mådde riktigt dåligt på jobbet. Jag sökte tjänstledig ett år medan jag provade på att arbeta på en skola ännu längre ut på vischan än vad vi då bodde men kom efterhand fram till att jag ville tillbaka ”hem” till ”min” skola – och sedan augusti -03 har jag varit där. Visst har det sina ups and downs men i det stora hela trivs jag väldigt, väldigt bra med mitt arbete.

Den 1/1 2009 skrev jag här att jag idag, den 1/1 2010 skulle bubbelbada och minnas hur badrummet såg ut för ett år sedan. Det är precis vad jag tänker ägna mig åt nu – och samtidigt fundera lite på vad det närmaste året och det kommande decenniet kan tänkas ha i beredskap åt mig!

Jag tror att jag har magkatarr. Mådde illa och hade grymt ont i magen idag när vi var på coop, hela familjen. Jag har en tendens (?) att gnälla när jag har ont och gjorde tydligen det. Dottern sa till mig 3-4 gånger att jag inte behövde tala om det hela tiden. Till slut tröttnade hon och sa med eftertryck:

-Men mamma, du behöver inte säga det hela tiden. Förresten, tänk på något annat!
Jag höll med om att tänka på annat men försökte kontra med att om jag inte talade om det så skulle de ju inte veta och då kunde de inte tycka synd om mig. Tror inte jag hade så mycket för det, för till svar på det fick jag:
-Vi tycker synd om dig för du har ju sagt det flera gånger redan!

Det känns inte som att chansen till att få sista ordet är så stor i hennes sällskap. Jag gillar att hon har svar på tal, men hon kan väl hålla igen lite inför sin klena, sjuka moder… Eller?

Efter höstens upplevelser vid provtagning inför medicininsättning för absensepilepsin, som går att läsa om här och här, stod dottern igår inför att ta vaccinet mot den nya influensan, den i folkmun kallad svininfluensa. Hon har varit spänd, rädd, orolig, arg, gråtmild… Ibland har hon själv tagit upp det och velat prata, men inte velat lyssna. Hon har blivit jättearg när vi har försökt ta upp tråden. En mycket smal sådan, tråd, har vi haft att balansera på och oftast har vi ramlat av.

Det hon hela tiden har sett fram emot har varit lekterapin. Dit ville hon, och trots att hon snäst åt våra försök att prata om vaccinationen så har hon nog ändå tagit in och bearbetat det faktum att det här skulle ske.

Så igår var det dags. Vi åkte dit, gick till terapin, och samma kvinna som förra gången tog emot. De gick in i ett rum och stängde dörren, dottern och hon. Kvar satt jag, förvånad, med mitt kontrollbehov galopperande inombords. De kom ut igen, stannade vid samma sjukhussäng som förra gången, och satte igång med vaccinationen av flera dockor i sängen. De samtalade, gick igenom precis det som senare skulle ske med dottern men i lekform där dottern var sköterskan. Efter drygt en halvtimme var hon redo att gå upp till barnkliniken, bad till och med om det själv. Så sammanbitet fokuserad som hon var har varken maken eller jag sett henne vara tidigare. Totalt fokus och grym självkontroll!

Hon satte sig på stolen, tog mig i handen, svarade sköterskan ”Säg till!” på frågan om hon ville veta när sköterskan skulle sticka in sprutan eller om hon bara skulle sticka. Dottern tittade till och med när sprutan gick in i armen. Sa inget, visade inget. Så var det klart och den lättnad som infann sig gjorde att tårarna var svåra att hålla tillbaka. Hos mig! Och hos maken! Dottern såg fortfarande oberörd och samlad ut, om än väldigt lättad.

En stund senare, på restaurangen där vi lovat att äta efteråt, säger hon på typiskt manér utifrån sin person: ”Vad skönt det är att prata om det nu efteråt för då känner jag vad bra jag var!”

Och det summerar väl det hela väldigt, väldigt bra!

Jag som hela tiden tror att det ska lugna ner sig ”sen”… jag får nog börja inse att om det ska hända är det jag själv i egen hög person som måste hejda mig. Så här ser våra kommande helger ut fram till APRIL! Hallå, april – hur blev det så?!

• v 46 lördag: Hairspray i Stockholm med jobbarkompisar
• v 47 lördag: Besök av vänner, stannar ev till söndag. Klassträff för dottern på kvällen, med bowling
• v 48 fre-ons: Make och dotter åker till farmor i Norrbotten. Jag har inte spikat något ännu, men två alternativ finns till lördagen.
• v 49 lördag: Julbord med mamma, syrran, syskonbarn, make och dotter. Ev något mer den helgen…
• v 50 lördag: Hembjudna till vänner på liten försmak av julen
• v 51 fredag: Personalfest hoppas jag, även om inget alls är bokat ännu. Sedan är HELA HELGEN tom – än så länge kanske jag ska tillägga…
• v 52: JULLOV! 23-25/12 åker vi på julkryssning, hela familjen och sedan följer några lediga, oplanerade juldagar på hemmaplan. Gissa om det blir skönt!?
• v 53 (Hur kan det finnas en sån när vi har 52 veckor på ett år??) mån-tis: Barnvakt och shopping i Stockholm med kompis. Nyårsafton och den följande helgen är oplanerad än så länge…
• v 1 2010 onsdag: Rasmus på Luffen i Stockholm, lördag: Chokladfest
• v 2 fredag: ev musikalen Hairspray med dottern
• v 3: ser än så länge oplanerad ut…
• v 4: lika tom
• v 5: fortfarande tomt
• v 6 lördag: Bröderna Lejonhjärta i Stockholm
• v 7: ytterligare en tom vecka…
• v 8: Första helgen på sportlovet så förhoppningsvis på väg mot någon skidort…
• v 9: Andra helgen på sportlovet så om vi nu åker iväg på något v 8 borde vi rimligen vara på väg hem från något den här helgen.
• v 10 lördag (och tillika min födelsedag) Genrepet av Melodifestivalen på Globen. Övernattning på hotell.
• v 11 fre-sön: Besök av våra vänner från Sundsvall, och då ska vi också gå på Jonas Gardell på söndagen tillsammans.
• v 12 och sista helgen i mars är ännu så länge oplanerad.

Det känns väldigt roligt med alla roligheter som ska göras, men jag får lite andnöd när jag inser hur mycket jag redan nu har planerat in. Det kommer ju inte att bli mindre, om man uttrycker sig milt. Det jag spontant känner att jag borde ha hoppat över är teatern Bröderna Lejonhjärta, så om någon skulle vara intresserad av de biljetterna – just let me know! Det är två vuxen- och en barnbiljett…

Nu ska jag ägna resten av den här kvällen till att …göra ingenting. Det verkar ju inte bättre än att sådan tid också måste planeras in!

Men det finns nya foton i min fotoblogg!! Tjohoo!

Ett glädjeämne i livet hur än jag mår är ju dottern. Har tänkt på det förut och vill sätta det på pränt så jag aldrig glömmer… Hennes ”Hej mamma!” går genom grå, fuktiga, tunga filtar och lyfter och släpper in värme, glädje och kärlek. Idag som exempel; jag satt i soffan när hon kom hem från fritids. Jag hörde stegen redan utanför ytterdörren, så slits den upp fort, fort och så detta ”Hej mamma!” med kvittrande, positiv och förväntansfull röst. Alltid. Hur jag än mår ler jag då. Stort och varmt. Och svarar med samma tonläge ”Hej älsklingsgumman!”

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag är aldrig, utan undantag, först uppe i den här familjen. Genast när jag skrivit ”utan undantag” så kommer jag ju förstås på ett; makens födelsedag. Farsdag hör inte hit, till undantagen. Dels är maken inte min far och dels firar vi inte mors- och farsdag alls på samma sätt som födelsedagar. Det är klart att det är viktigt för dottern att få uppmärksamma honom, men varför just på morgonen? Nej, ingen anledning alls så vi har valt att ta det senare på dagen.

Han fick en present, en glögg-glasbubbla att placera ovanpå ett värmeljus, som vi invigde under kvällen. Dottern sade grattis några varv under dagen och vi såg en film tillsammans nu ikväll innan dottern gick och lade sig.

Men mest tänker jag på min egen pappa. Och alla andra pappor som inte finns kvar här hos oss längre. Det gör tillräckligt ont att förlora pappa när man är 39 år och har sin egen familj, och också minnen från både barndom, tonår och vuxenliv. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för Sorgfågels barn en dag som denna, och alla andra dagar också förstås. I min närhet finns också en 13-årig flicka vars pappa gick samma öde till mötes som min pappa. Skillnaden var att han inte ens var fyllda 50 år och lämnade efter sig två barn, som när han dog inte hade nått tonåren.

Det kan inte hjälpas att en sådan dag, farsdag, lämnar ett vemod efter sig. De fattas oss alla dagar men det blir extra påtagligt när det kommer en dag när de ska firas – de som inte finns här hos oss längre…

Utan bil igen då den verkar bo på verkstan’ för tillfället så får jag vackert sitta kvar på jobbet tills maken har tid att hämta mig. Jag hade ju kunnat cykla kanske någon tänker, och det stämmer ju. Men i morse hade jag ingen lust i hela världen med det så då var syrro snäll och skjutsade mig hit. ”Gå då?” kanske någon problemlösarinriktad individ tycker. Och jodå, det går det också men inte när man är så förkyld som jag är nu… Så nu sitter jag här på jobbet sedan 1,5 timme, sysslolös. Det är man ju annars aldrig här – men i eftermiddag var det stört omöjligt att ta sig för något. Så jag sitter här, i väntans tider. När som helst nu kommer min skjuts och hämtar mig!