Haha, den rubriken kan ju ge associationer kanske…?!

Make, dotter och jag har varit på en liten minisemester i Siljansbygden på hemväg från mamma. Vi var bland annat i Dalhalla för att lyssna på Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen. Det var bra – det är bra när de uppträder, och det var roligt att se Dalhalla – jag hade aldrig varit där innan – men den arenan är för stor för ett sådant band, man ska sitta nära när de uppträder och det gör man ju inte där…

Hur som helst, vi kom hem nöjda, men jag kände att jag ändå inte hade sett bandet live, kändes mer som något jag sett på TV. Och jag visste att de skulle vara i grannstaden dagen därpå, igår alltså. Syrran hakade på min förfrågan på facebook om sällskap (och till saken hör att jag inte hade tid då jag har ett kalas att förbereda idag – återkommer till det). Men jag ville ville åka och gjorde det! Regnet stod som spön i backen i bilen på väg dit, men ju närmare vi kom desto ljusare på himlen. Yes! Tänkte lämna regnbyxorna i bilen men syrran hade en större väska med så hon fick plats med dem där. Det var tur kan jag säga…

Efter en timme b o k s t a v l i g e n öppnade sig himlen!! Jag menar verkligen bokstavligen!!! Vi drog snabbt på våra regnkläder och satt kvar. Varför? För det som pågick på scenen var magi!! Alla andra, utom jag, syrran och en tjej till som hade satt sig bredvid oss – längst fram förstås – kröp in under tak som fanns lite längre ifrån. Men vi satt kvar. Vi hade ju regnkläder och vi är inte gjorda av socker. Bandet verkade trivas och de bjöd på sig själva alldeles kolossalt mycket mer än vad jag sett bara 2 dagar tidigare i Dalhalla. Det var så roligt!!

Sen blev det paus och hade inte den här tjejen som satt sig bredvid oss sagt att vi ju ändå var så blöta det gick att bli hade syrran och jag förmodligen krupit in under tak då – nu valde vi att sitta kvar i stället. Det rann vatten längs med ryggen, det rann in i behån och ner över magen, och då hade jag ändå ett splitternytt regnställ så ni kan förstå att det öste ner!! Ja, man får tycka att vi är lite galna men det var roligt! Tjejen vi satt med visade sig dessutom vara i trakten för att titta på islandshäst-SM som går på Strömsholm nu (stackars ryttare, stackars arrangörer! -hästarna bryr sig föga) så vi hade en hel del gemensamt. Pratade hela pausen, som var lång, och när bandet kom in igen kommenterade de oss, att vi var tappra!

Så fortsatte de och körde även några extranummer, och regnet fortsatte och fortsatte… De avslutade med att tacka alla för deltagande i Köping Water Festival!

Sen körde vi hem – efter att först ha skrattat så vi grät åt att syrran tippade av bänken när vi skulle gå. Jag var dyngsur inifrån och ut, hela vägen igenom… Och egentligen hade jag ju inte haft tid att åka alls, för jag skulle förbereda kalas tills idag. Kom hem strax före midnatt, då hade maken bakat sockerkaksbotten till tårtan men den skulle fyllas, och vad gör man mitt i natten? Jo, provar en ny tårtfyllning förstås! Som skulle kokas ihop – och som inte tjocknade!! Klockan gick och gick och gick. Maken och jag gruffade först men sen bara skrattade vi… Kletigare tårtfyllning har aldrig skådats! Hann också med att baka kladdkakemuffins och planera middagen för alla gästerna.

För idag fyller älskade fantastiska dottern 9 år!! Den här tiden för 9 år sedan hade man kämpat med att sätta blodtrycksnål i armen på mig, vilket misslyckats. Sedan ryggbedövning, vilken  också misslyckades, så runt 10.30 sövdes jag och kl 10.44 föddes den minsta lilla bebis jag sett – 1564 g och 41 cm ren kärlek. Inget är sig likt sedan dess och jag kan inte förstå att jag någonsin levt utan henne, samtidigt som jag inte kan förstå att det gått nio år. Tiden är ett märkligt fenomen!!

Men nu ska här förberedas klart inför kalasandet. Vi blir ca 20 personer och idag blir det till att häcka inomhus – för blöt, det blev jag så det räckte igår!!

Lördag den 2 juli 1994 kl 15.00 började klockorna ringa i Helena Elisabeth kyrka på Gammlia i Umeå. Kyrkan var full (vilket i och för sig inte betyder så mycket eftersom den är väldigt liten, men det låter ju bra) och nervositeten som följt bruden i ett par dagar lade sig. Till vänster satt brudens släkt och vänner och till höger brudgummens. Brudgummen, som varit kolugn fram tills dess, drabbades av svårt av nervositet…

Där framme väntade prästen. Orgeln spelade, brudparet tågade in. På altarringen väntade en psalmbok. Brudgummen lyfte den men det var omöjligt att se något i den för den skakade så den nästan föll ur hans hand – bruden fick ta över.

Känslorna, förväntan, bubblet i magen, glädjen och ruset av kärlek strömmade runt. De hade bestämt sig för att prova på egna löften och det var en rolig idé tyckte de båda, men eftersom brudgummen blivit så nervös slog det stopp i huvudet på honom. Fusklappen var som bortblåst, orden med den… Efter tre “.:Sabina:., jag älskar dig…” fick bruden fram fusklappen och gav honom. Trots den blev hon aldrig mer än hans “blivande fru” för läskunnigheten var “sådär”.

Jag minns alla känslorna, jag minns nervositeten dagarna innan, lugnet och glädjen när vi gick in. Förvåningen när maken visade sig bli så nervös. Jag minns det i första person, för bruden – ja, det var ju jag!

Idag är det 15 år sedan. Jag kan inte förstå att det gått femton år! Det är ju bara precis hur lång tid som helst – och så länge har jag varit gift! Hur i all världen gick det till…?

Idag för ett år sedan var jag tillbaka i staden, på området, vid och i kyrkan. Det var speciellt att vara tillbaka – det var första gången sedan vigseln. Jag var utan maken den här gången men tillsammans med mamma och pappa. Vi hade åkt dit för att träffa pappas cancerläkare. Det var då pappa berättade för honom om sin huvudvärk och tappade ord, så läkaren skrev remiss till hjärnröntgen. Vid det här laget vet vi ju vad det ledde till… Men den dagen i Umeå, tillsammans med mamma och pappa, bär jag med mig som ett kärt minne. Vi hade en mysig dag tillsammans, och vi avslutade med en middag på Brännlands Wärdshus. Gott, mysigt och speciellt. Nu i efterhand eftersom det var en av alla “sista gången” men då där på plats för att vi njöt av stunden.

Älskar dig maken! Saknar dig pappa! Och är lyckligt lottad över hela min familj!

Eller kanske pig-ment? Den som sett mig vet att jag inte är benådad med pigment så det stör någon. Mjölkvit vinterhy som vill bli rosa först (där kom ordvitsen, rosa = pig-ment) innan den vänder över i ljusbrun/röd. Efter idogt arbete och mycket solsveda kan jag stoltsera med något som liknar solbrun hy… men eftersom jag samtidigt av någon outgrundlig anledning – eller låt oss kalla det slumpen – alltid umgåtts med människor med massor av pigment, så har det liksom inte spelar någon roll hur brun jag blivit utifrån mina förutsättningar – bredvid dem jag haft nära har jag ändå sett ut som jag suttit i skuggan medan de solat. I ungdomen var det inte så roligt; kompisen och jag på Kreta, hon blev mörkbrun, jag blev jättebrun utifrån mina förutsättningar… En snygg grek undrade, ärligt, vad jag hade gjort medan hon solade. Jag surade rätt bra då minns jag.

Maken är inget undantag, han har brun fin färg på sommaren och faktiskt har lilla dottern benådats med detsamma – och det gläder mig, så att jag inte alltid behöver oroa mig för att hon ska bli bränd och ha hudcancermolnet svävande regntungt över sig. (Det räcker att jag har ett sådant över mig själv, tack så mycket…) Solskyddskrämer av olika styrka och märke är jag specialist på. Kemiskt eller fysikaliskt skydd… Likaså känslan av rosasolbränd hy. Men i år har jag provat en annan väg! Jag har struntat i krämerna och bara varit ute i solen små korta stunder i taget. Och det häftigaste verkar vara att det fungerar!! Jag är inte bränd, men jag har fått fin färg. Aldrig tidigare har jag blivit brun – med mina mått mätt alltså – utan att först bli bränd. Jag gillar det! Och som prognosen ser ut framöver får jag fortsätta mitt experiment. Det gillar jag också! D-vitaminsboost kan man kalla det!

Dottern på friidrottsläger den här veckan, ute på en friidrottsplan oavsett väder. De verkar ha dragit vinstlotten, för förra veckans läger kan inte ha varit roligt… Nästan så det är för varmt. I morgon skulle de be snälla vaktmästaren att sätta igång vattenspridaren. Själv försökte jag ligga i solen på altanen men det gick sådär. Ja, det var helt enkelt för varmt, trots att man nu inte alls ska klaga det minsta lilla. Jag klarade kanske en timme sammanlagt, men utan vatten att blöta mig i är jag inte mycket att ha i soluthållighetstävling.

Efter hennes friidrott åkte vi runt på ett par ställen för att hitta ett tunt linne att ha på sig. Med solskyddsfaktor och så pass bra pigment som hon är utrustad med behöver hon tack och lov inte kläs på för att skyddas mot solen – det är som sagt varmt nog ändå. Efter uträttat ärende körde vi via hamnen och en restaurang/café för att köpa med en plocksallad hem. Det var visst fler än vi som kommit på den lysande idéen… Inte en parkeringsplats så långt ögat nådde och inte en sittplats heller. Tur vi bara skulle köpa med oss! Jag chansade och ställde bilen där det egentligen krävdes tillstånd och det gick vägen. Nu har vi precis ätit och det var …ljuvligt!! Jag hade valt marinerade räkor, parmaskinka och kronärtskocka i min, och då är det även sallat, tomat, gurka, rivna morötter, champinjoner och rödlök. Och lite rostade solroskärnor som topping – mums!

Veckan före midsommar såg prognosen för den extra långa helgen ut som här till höger. Det kändes inget vidare att planera midsommarfirande och långhelg då. Nu, söndagförmiddag, kan jag konstatera att det bästa med den här prognosen är att den var fel! Visst, molnen hängde tunga och blygrå över oss i fredags men inte en droppe regn kom det under vårt midsommarfirande. Nu var vi ju inte i Västerås visserligen, och där hade det regnat, men vi var ändå bara 4 mil bort… Hela lördag var det uppehåll och sol mest hela tiden, och idag söndag verkar ju också bli solig.

Om man då istället tittar på den kommande veckans prognos kan man konstatera att nu får den mer än gärna stämma – nu gör det ingenting om vädret väljer att till punkt och pricka följa det som vädermänniskorna spått! Att det står bara 16° beror på att det fortfarande var tidig förmiddag när jag kopierade bilden. Några regnstänk idag kan  jag leva med, och sedan ser jag fram emot en lång, ledig vecka i badande solsken!

Poolen måste ju ner från vinden förstås – har inte tid att sitta här längre nu!

För 50 år sedan på dagen idag gifte sig min mamma och pappa. Det var midsommarafton den 19 juni även det året, så visst är det extra idag när det är rätt datum på rätt högtidsdag och så är det jämnt 50 år dessutom. Smolket i bägaren överskuggar förstås ändå. Pappa finns inte längre kvar…

För ett år sedan var han här för allra sista gången. Vi visste då att han hade lungcancer. Han hade fått cellgifter under våren. Att det var en svår motståndare han kämpade mot stod utom allt tvivel. Ändå är det så svårt att se det här fotot och veta att han 3 månader senare förlorade kampen. Allt gick så fort, och den känslan är dubbel. För så som det utvecklades, när det bara fanns en utgång, är det ändå “bättre” att det gick fort… Men han fattas oss. Han skulle ju inte bli sjuk alls, om vi hade fått bestämma!

Nu är det som det är. Vi gör det bästa av situationen och firar midsommar samtidigt som vi pratar om morfar med dottern – glädje och sorg hand i hand. Jag skickar också massor av grattiskramar till dig, mamma, på bröllopsdagen. Minns pappa som frisk idag. Minns mannen du delat mer än ett halvt sekel med – så många minnen det finns. Så många vackra minnen! 

Jag hörde ett citat jag tagit till mig: “Utan kärlek ingen sorg!” Det är ju precis så det är. Pappa stod för mycket kärlek och därför är sorgen stor och tung att bära.

Tiden är en bristvara i maj! Se, det blev juni utan att jag alls hann med… Jag ska hinna med tusensakerminst innan skolan slutar. Saker som måstemåste göras. Sova? Det får jag hinna med någon annan gång. Blogga också – så, tills sommarlovet, det ljuva, är här kommer nog tystnaden att råda här på bloggen. Håll till godo med lite foton tills dess…!

Jag var i Stockholm igår på vårruset, tillsammans med ett gäng mammor med jämngamla barn. Vi känner varandra via en maillista där vi skrivit sedan barnen låg i våra magar. Det var roligt, men jobbigt en vardagkväll så här i slutet av maj när sakerna som står på “att-göra-listan” bara blir fler och fler. Maj är vackrast, och ändå är det den absolut tuffaste månaden när man är lärare. Kanske måste vara så – skulle november eller februari vara så här tuff skulle det inte gå!

Hur som helst, jag kom inte hem förrän vid 23-tiden och det var svårt att varva ner. Idag skulle vi dessutom ta emot våra nya elever som ska börja 7:an hos oss i höst, så jag skulle vara extra tidigt på skolan. Gick och lade mig vid midnatt men det var stört omöjligt att somna. Tankarna snurrade. Pappas födelsedag, schemaläggningen inför höstterminen som inte flyter på friktionsfritt av olika anledningar, avslut med en avgångsklass, nationella prov som ska sammanställas och rapporteras till skolverket, dotterns sömn-EEG som ska göras torsdag morgon (vilket innebär att hon den kommande natten bara får sova 00.00-04.00)… Även roligheter känns i detta sammanhang som berg som ska bestigas. På lördag ska jag på årsmöte i Astrid Lindgren-sällskapet ute på Norröra, ön där Saltkråkan spelades in. Nästa helg åker vi till ALV i Vimmerby med husvagnen. Men då, i natt, blev även dessa saker måsten som ska klaras av. 

Öronen susade, skallen snurrade, hjärtklappning, rädsla – jag hade ju ruskigt ont i bröstet ett tag under vårruset – öronen dånade i takt med pulsen. Till slut satte jag mig upp, det brukar lätta då, men det blev bara värre. Svårt att andas, rädd, ledsen och förtvivlad… Tårarna rinner, orden likaså. Maken lyssnar och ser till att jag kollar mitt blodtryck. Jag behöver konkreta saker att hänga upp hälsan på. Bevis att det är psyket som talar, att jag har för många saker att tänka på och hantera samtidigt och då säger till slut kroppen ifrån, som en nödbroms. Så här har jag inte känt sedan i höstas när pappa var sjuk och tiden direkt efter att han dog. Jag vet, nu i efterhand, att det är en kraftig reaktion från min kropp att det räcker, att jag inte kan hantera mera stress. Men vad gör man när ingen av de saker som stressar mig går att påverka? Inte där och då, mitt i natten i alla fall. Jag ska beta av dem jag kan vartefter nu under veckan. Och det är frestande att stryka roligheterna, eftersom även de känns stressande – men det vet jag av erfarenhet att jag inte ska göra. Ju stressigare tillvaro desto viktigare att göra roliga saker som skingrar tankarna. Och snart är det sommarlov – då får psyket vila!

Jag somnade framåt 3.30 tror jag. Vaknade igen vid 4.30, badande i svett. Att somna om var inte på tal, så jag steg upp och lade mig i badet istället. Det är också en sorts vila. Tog mig till skolan, mötte mina blivande elever. Var inte 100% fokuserad, det är svårt efter en sömnlös natt, men jag tror inte att de märkte så mycket. Jag tröstar mig med att det bara kan bli bättre, de ska få se en fokuserad och engagerad lärare till hösten! Men när de gick hem gick luften ur mig. Jag skulle lägga schema och undervisa min klass i engelska. Det gick inte. Kroppen sa ifrån. Jag ordnade med vikarie till eleverna och bestämde tillsammans med min schemaläggningskollega att arbeta i morgon eftermiddag i stället. Åkte hem och gick och lade mig. Trodde jag skulle somna direkt men där gick jag bet. Fick ligga och snurra ett bra tag, somnade men vaknade efter en knapp timme, återigen alldeles svettig. Somnade om och sov någon timme, innan maken och dottern kom hem. 

Vi åkte sedan hem till min syster, där mamma också fanns på plats, och där har vi ätit tillsammans för att fira pappas födelsedag. Även om han inte finns med oss här, så är den 27 maj hans dag – det kommer den alltid att vara. Min syster hade till och med dukat till honom, han var med oss. Senare blåste vi såpbubblor på balkongen som vi hoppas flög hela vägen upp till honom – var det nu är han befinner sig. En fin kväll blev det, med sorgband på förstås, men lugn och med stor pappa-närvaro.

Idag firas pappa där han befinner sig. Här hos oss tror jag att han gör sig påmind genom att visa att hans lungor är starka och friska igen, för här blåser nästan storm. Idag är det 73 år sedan han föddes, på självaste morsdag, i Söderhamn. Där är han tillbaka; i minneslunden tillsammans med sin mamma och storebror… Du saknas här, pappa!

Mina sjuor lämnade in sina arbeten om Astrid Lindgren i onsdags. Jag läser och läser och förundras över kvinnan böckerna handlar om. Jag förundras också över mina tonåringars engagemang och vilja att lära känna henne närmare. Jag skulle vilja visa upp deras arbeten för så många! Visa vad tonåringar av idag kan! Jag skulle också vilja dela med mig av deras frågor i klassrummet. Hur de ställer frågor om henne, som vittnar om deras vid det här laget djupa kunskap. Detaljfrågor med namn och platser, som visar att de känner hennes liv och vill veta mer om det.

Jag lever och andas Astrid Lindgren för tillfället. Om bara två veckor styr vi kosan mot Vimmerby, där riddarborgen på ALV står högt i kurs. Eleverna har just lämnat in sina arbeten. Jag har gått med i Astrid Lindgren-sällskapet. Och mer och mer tänker jag på att någon gång vill jag bo i Vimmerby och arbeta på kulturcentret Astrid Lindgrens Näs. Inte just nu, snarare om 10 år,  men ändå är det husen till salu i Vimmerby vi surfar runt och tittar på, maken och jag… Vi får se när det är dags!

Jag hittade en text jag skrev på Astrids 100-årsdag. Jag klistrar in den här:
För hundra år sedan just idag kom en liten tös till världen på gården Näs i Vimmerby, Småland. Hon fick namnet Astrid Eriksson och var nummer två i en barnaskara som kom att bli fyra stycken. Äldst var en bror vid namn Gunnar, sedan kom då Astrid och senare två yngre systrar. Föga anade hennes föräldrar denna dag att deras nyfödda lilla knytte skulle komma att älskas av så många. Att hon skulle betyda så mycket och spela så stor roll för flera generationers barn. Men föräldrarna, som hette Samuel August och Hanna, var trots sin förmodade ovetskap den kvällen, till stor inspiration och betydelse för flickans kommande skrivande. Det första jag tänker på är att föräldrarna alltid visade varandra hur mycket de tyckte om varandra. Samuel August stod ofta i köket och vänslades med Hanna – en syn som knappast tillhörde vanligheterna i ett bondkök för nästan 100 år sedan. Närheten och värmen i familjen spelade säkert roll för hur hon beskrev relationer människor emellan.

Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker “inte nudda golv” med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek – det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i “kammaren”. Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också “…så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss” som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma – doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; “Man blir så stark när man måste!” Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.

Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa…

Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; “Mamma, berätta om Pippi Långstrump” känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!

Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk – och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.

Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt – det är vad jag hoppas på i alla fall!